Det gäller att hålla ordning på siffrorna

Det var en gång en Kolsvabo som skulle på ”Stora Stockholm” och ställa ut sina två korthårscollies…..Visserligen tillsammans med en ursprunglig stockholmare men ni inser ju raskt farorna i projektet. Efter en noggrann (nåja) genomgång av tidsschema, resväg, deltagare och transportmedel var planen klar. Deltagare var Kolsvabon med sina två collies och den Ursprungliga Stockholmaren, numera Salabo (här kallad US för enkelhetens skull) med sin fina korthårshane (bror med Kolsvabons Irma för övrigt). Transportmedlet blev Kolsvabons trogna Volvo med två hundar därbak och en i baksätet – plus packning och två människor. Resvägen hade US givetvis helt klart för sig, fattas bara. Hotellet intill utställningsarenan var bokat i god tid och allt föreföll under kontroll.
Och det vet ju alla att DÅ……hänger det upp sig. Till att börja med blir avgången försenad beroende på att US:s kära make blir försenad på sitt håll och eftersom han är den tilltänka hemma-hundpassaren har vi bara att invänta hans ankomst. Avfärden till Stockholm denna kalla och snöiga decemberdag sker alltså istället i kvällsmörker vilket enligt US inte ska vara något problem för Kolsvabon kör och US guidar, jojo – det är bara det att Stockholm är under ständig förvandling och av de små smarta genvägarna som US tänkt använda har några försvunnit. Nåja, fram kommer vi ju, samtidigt som många andra, och att hitta en parkering är ett projekt i sig i trängseln men vi enas om taktiken att vi packar ut hundar och övrigt ur bilen, ställer US i hotellentrén med fyra hundar och ett stim väskor av olika modeller och storlekar medan Kolsvabon parkerar bilen och pulsar tillbaka i snömodden. Värt att notera är att Kolsvabon både hittade en parkering och hittade tillbaka till hotellet .

Så checkar vi in och känner nästan smaken av det där glaset vin vi lovat oss när allt är klart för natten. Rum 648 ligger på sjätte våningen så något annat än hiss är inte att tänka på och när vi stuvat in Kolsvabon, US, fyra hundar och väsksamlingen är den eleganta hissen minst sagt full! Ut ramlar vi på våning sex – bara för att upptäcka att rumsnyckeln inte fungerar (sånt där litet kortelände ni vet)….US avgör raskt att Kolsvabon får åka ner till receptionen och be dem ladda nyckelkortet och US parkerar i korridoren med fyra hundar och väsksamlingen. I receptionen är det kö….lång…Kortet ska enligt personalen vara helt OK men de laddar det en vända till och Kolsvabon tar hissen upp igen. Korridoren är tom…inte en hund, inte en US och inte en väska inom synhåll. Aaah, tänker Kolsvabon, hon är redan inne, så bra, och vinsmaken känns igen. Rummet är dock helt tomt varför Kolsvabon bestämmer sig för att US som i alla lägen är en överlevare, har tagit ut alla hundarna för en kort rastning. Var US gjort av alla väskorna funderar Kolsvabon på en kort stund men eftersom US som sagt klarar sig i alla lägen är detta inget som oroar Kolsvabon. Efter en stunds väntan börjar Kolsvabon fundera på att åka ned till foajén och se om US möjligen är på ingående. DÅ ringer Kolsvabons mobil… det är en något irriterad US som i inte alltför vänliga ordalag undrar vad Kolsvabon håller på med!! Följande ordväxling utbryter:
Kolsvabon: Vadå, jag sitter på rummet och väntar. Var är ni??
US: Där du lämnade oss förstås, vad trodde du?? Var är DU??

Kolsvabon: På rummet. Jag såg er inte i korridoren ?
US: Vad är du i för rum??

Kolsvabon: 448 förstås
Tystnad….

US: VI är på SJÄTTE våningen vid rum 648 ?!!!
Kolsvabon: …….oj då…..det är nog fel…Jag kommer direkt!
US: GRRRRR..

Synen som möter Kolsvabon på våning 6 är något hon aldrig glömmer: I korridoren har US formligen slagit läger med fyra hundar och väsksamlingen. Sittande på golvet med hundar och väskor vackert draperade omkring sig har US ordnat med en liten trivsam picknick, ett par vattenskålar, en chipspåse och en skvätt kaffe ur medhavd termos förhöjer trivselfaktorn betydligt  – detta har tyvärr inte haft någon upphöjande effekt på US:s sinnestillstånd och Kolsvabon inser att här gäller att agera snabbt. Väskorna samlas in och hundarna sorteras och så anträder flocken hissresan till våning 4 och run 448. Där passar som sagt kortnyckeln .
Nu kunde man ju tro att friden skulle lägra sig över rum 448 – då upptäcker vi att Irma börjat löpa……..Nu är ju inte det något större problem i början av löpet men de båda hanhundarna i gänget blir lite uppspelta över de tänkbara möjligheterna till framtida lattjo lajban . US är på lite misshumör efter att ha fått campa i en hotellkorridor men efter att Kolsvabon påtalat det komiska i det hela tinar US upp och korkar upp den lilla dyra vinflaskan som turligt nog finns i kylskåpet – för den som skulle varit med i packningen är inte med .

Slutet gott, allting gott – hundarna fick sin kvällsrunda i stockholmsnatten, Kolsvabon och US fick sin vinskvätt och hur det gick på utställningen dagen därpå minns Kolsvabon inte längre.

Sensmoral: Det är viktigt att hålla ordning på siffrorna – det blir så lätt fel annars 
Kolsvabon = Mea
..nästa gång ska jag berätta om hur det kan gå när man tar saker för givet och inte kan ryska …

Morsdags-utställning 100530 i Lundby

Då har vår årliga Morsdags-utställning ägt rum. Det var totalt 144 stycken hundar anmälda. Domare var Charlotte Orre och Yvonne Larsson som
vi vill tacka för ett bra jobb. Det var många nöjda utställare. Vi hade verkligen tur med vädret. På Lördagseftermiddagen regnade det, men fram
mot kvällen kom solen fram och som sedan lyste hela Söndagen och gjorde utställningen till ett utflyktsmål för många. Nu vänta nästa utställning
som är den 8 Augusti, hoppas på lika bra väder och många utställare igen. Vill passa på att önska alla en varm och skön sommar.

Hälsningar från Britt-Louise Lundgren

KÖPINGS KENNELKLUBB KAK 15 ÅR

Köpings kennelklubb KAK startade 14 november 1988 med godkännande av Västmanlands Kennelklubb, av Lars Högman och mig, Inga-Britta Larsson. Interimsstyrelsen var Lars Högman. På årsmötet 1989 valdes jag som ordförande. Vi hade stor hjälp av studiefrämjandet, de lät oss använda deras lokaler utan kostnad. Där hade vi många olika föreläsare som Studiefrämjandet sponsrade ekonomiskt. Våra styrelsemöten hölls också i dessa lokale.

Någon ekonomi hade inte klubben, vi startade med 0 kronor i kassan. Vi anordnade lotterier för att få ihop pengar, vi var till och med på julmarknaderna och sålde lotter.

För att få bättre ekonomi kom vi på att vi skulle ha en Drive in-utställning. Ett par tre år hade vi den hemma hos mig på Skogshyddan. Första året hade vi Drive in-lydnad, prova på spårprov och ponnyridning. Ingen av oss hade någon erfarenhet av utställningar så vi hade anmälan mellan klockan 12.30 och 13.30. Det deltog så många hundar att BIS gick klockan 21.00 på kvällen. Men det var inga sura miner för det, alla var nöjda och belåtna. Allra mest Kolsvas korvkiosk, dom ringde dagen efter och tackade för att de fick sälja så mycket. Även vi var nöjda för vi hade fått en bra slant i kassan.

Vi fick sedan hyra en stuga med lite mark. Den låg vid Stråkilen i Himmeta. Vi kunde inte ha några utställningar men vi hade många kurser och lydnadsprov. Sedan fick vi erbjudande att hyra stugan i Lundby, där vi nu har en utställning i maj varje år och kurser av olika slag. Att hägna in plan var ett stort jobb för oss, styrelsen och alla deras familjemedlemmar ställde upp. Det blev en bra plan som är lika fin idag. Sen var det en agilitybana som vår utbildningsansvarige Lena Rhen ville ha till kurser, men nu var det pengar det var fråga om igen. Den skulle kosta 14 000 kr och då kom vi på att vi skulle sälja Vingresors reselotter för det kunde man tjäna bra på. Vi beställde ett antal lotter men det var inte så lätt att sälja alla så vi fick ha dragning innan vi blivit av med alla. Förtjänst på 13 000 kr blev det i alla fall så vi köpte banan.

Utställningarna gav oss vår ekonomi, vi ökade dem till fyra gånger/år och så har det varit tom 2003.

Hundkurserna hade vi svårt att få igång, vi hade brist på kursledare och kanske ingen riktig eldsjäl. Vi kan tacka Ann-Christin Andersson för att hon satte fart och hon hade det inte lätt i början. Trots detta klarade hon det med glans. TACK Ann-Christin!

Jag avgick som ordförande 1999, då övertog Madelene Bergendahl ordförandeklubban för att sedan överlämnas till Monika Lathinen. Idag är det Ulla-Britt Bruksner som håller i den.

Jag känner mig glad för att det som vi bildade för 15 år sedan fortfarande är vid liv och att alla som haft poster inom klubben har fungerat så bra i alla dessa göromål.

Inga-Britta Larsson